En
STOR liten personlighet
En tidig vårdag åkte vi från Västergötland mot Södertälje för att hämta en ny lite medlem av flocken. Vi hittade Cindy i rabatten i full färd med att plocka bort vissna löv från krokusarna som blommade fint i rabatten. Vi gick en husesyn och blev presenterad för små och stora. Vi träffade den duktiga ”Polka” som fött och fostrat alla 9 valparna i kullen och den unga stiliga pappan ”William”, som bländade oss med sin utstrålning. Givetvis var hela kullen helt underbar, men det var ju bara en av dem som skulle med hem. Cindy var snäll nog att låta oss välja först bland tikarna och efter mycket kännande, klämmande och gullande fann vi vår söta lilla svart flicka. Hon döptes till Gruffa och fick följa med hem till flocken. Hemma fanns redan två skottar som välkomnade nytillskottet med viss skepsis.
-Åh nej inte nu igen, såg 7-åriga gossen Peppar tycka och 1-åringen Tuva blev lite sotis, men snart blandade nykomlingen sig med hela gänget, från minsta chihuahuan Flinga till de amerikanska cockrarna och skottarna.
Redan från början visade Gruffa upp en mycket speciell personlighet. Hon hade en egendomlig förkärlek för att hitta de allra minsta små kryphålen i staketet på hundgården och tog sig ut på egna äventyr. Inte så att hon sprang till skogs, nejdå, hon spatserade omkring strax utanför staketet med belåten min och lät sig snällt fångas igen, för att snart hitta ett nytt kryphål. Hon kunde konsten att göra sig väldigt liten och smal.
Smal, ja - Gruffa och mat är nästan ett kapitel för sig själv. Hon var aldrig särskilt intresserad av den mat som serverades i matskålen. Nosade lite, tog några tuggor men hittade snart något roligare att göra. Vi försökte locka med godsaker på maten och efter mycket experimenterande hittade vi tonfisk i olja. Med det på fodret kunde hon nästan äta upp!
Men…det finns mycket annat som är gott. Som exempelvis torkade, överkörda grodor, maskrosblommor, mandariner, salt lakrits, fikon och även den gången då vi var ute i skogen och gick och Gruffa hittade en död huggorm på vägen. Hon nosade lite på den, tog en tugga. Ja den var mör och fin och sen svalde hon den hel! Jag hann inte fram i tid för att stoppa henne, men jag försökte, tro mig!
Gruffa var även en utmärkt kantarellhund. OM man var snabb. För hon åt upp dem i ett nafs, lagom som man kastade sig ner för att försöka hinna plocka. Fast det var bara gula kantareller som räknades, trattisarna struntade hon blankt i.
På promenaderna gick Gruffa oftast lös om det fanns möjlighet. Hon kom alltid kallad, kanske en extra omväg runt trädet, man kan ju inte verka alltför lydig, man har väl en skottes stolthet. Gruffa älskade alla människor. Särskilt fjäskade hon för främlingar. En främling är ju blott en vän som du inte känner ännu, eller hur? Ointresserad av andra hundar, vänligt inställd till katter och igelkottar, men en skarp musjägare. Vid ett tillfälle under ett spårprov glufsade hon i sig en hel musfamilj med skära och nakna små ungar och allt. Huga!
Inte konstigt att hon aldrig var sugen när matskålen kom på plats!
Gruffa blev faktiskt världens första skotte som kunde ståta med titeln Svenskt Viltspårchampionat. Hon var en mycket noggrann men ganska långsam spårhund och vid några tillfällen stupade vi på tidsfel vid proven. Men tillslut lyckades vi och stoltare matte har sällan skådats!
Gruffa valdes ut med omsorg för att kunna bli en hyggligt utställningshund. Ja, det är väl något många av oss hoppas på när vi står med ett litet 10 veckors knyte i famnen. Men tji fick vi. Jodå, hon blev även utställningschampion så småningom, men det berodde mest på mattes envishet. Gruffa fann nämligen utställningar högst meningslösa och det var skvatt omöjligt att få fram äkta terrierkaraktär från henne i ringen. Hela hon utstrålade BLÄÄ!
Utanför ringen hade hon dock gott om terrieranda, när hon var säker på att ingen domare såg på. Enda gången hon gick med svansen i topp i ringen var under en utställning på Öland. Det ÖSREGNADE och alla andra frös så vi hoppade. Friskt och skönt, sa Gruffa. Den dagen blev hon champion och BIM.
Förutom sin egendomliga smak på livets goda, sin förmåga att vara snabb när hon inte skulle och vara långsam och seg när lite gnista efterfrågades så var Gruffa faktiskt en naturbegåvning på en sak till; att föda barn. Tre kullar fick hon. Den första blev bara en död pojke som hon lätt födde fram själv. Andra gången fick hon femlingar med 30 minuters intervaller och vid tredje kulle föddes fyra välskapta barn under 1,5 timme. Hon hade ett säreget sätt att krysta fram valparna. Hon höjde på huvudet, sköt fram hakan, sa ”Uff” och så ploppade dom ut. Sen sköttes de efter alla konstens regler tills det var dags för dem att flytta hemifrån.
Sköta valpar, ja. Två dagar efter att Gruffa fick sin tredje kull så födde även en av våra taxtikar en kull. Tikarna var de bästa vänner redan innan och när valparna var mellan 2 och 3 veckor och precis börjat med den kladdiga sysslan att lära sig äta fast föda så bestämde de två damerna sig för att hjälpas åt med skötseln av barnen. De tre taxvalparna och de fyra skottevalparna sköttes och diades av båda tikarna, ibland tillsammans i en enda storfamilj och ibland tog den ena hand om avkomlingarna. Än idag anser taxvalpen som stannade kvar och Gruffas dotter Puck att de är syskon, oskiljaktiga vänner som delar sovkorg och favoritgropen i trädgården, en med kort päls och hängande öron och en med sträv päls och rättuppstående öron.
Lika mycket som Gruffa tyckte illa om utställningar så älskade hon vatten, som en äkta skotte. Bada, plaska, gräva, plocka stenar från sjöbotten, dricka, ja det är mycket man kan roa sig med under en dag vid havet. Och när man var riktigt våt så finns det inget bättre än att rulla sig torr i sanden. Det blev många kilo sand i den bilen på vägen hem!
En annan specialitet som Gruffa hade var kjolar. Min svärmor är av den sorten som gärna klär sig i vadlånga vida kjolar och Gruffa växte aldrig ur den barnliga förtjusningen i att kila in under kjolen och leka tittut. In under kjolen och sen kika ut igen och svansen gick som en liten propeller. In och ut igen och så pratade hon.
Många ljud hade Gruffa. Glada ljudet, busljudet, hungrig-på-godisljuden, god-morgon-klockan–är-fem-skallet…
Nu hörs det inga ljud mer. Det ofattbara, oerhörda har hänt. Det som bara inte får hända, som inte fanns i tanken.
Vår stora lilla Gruffa finns inte mer. Hon fattas oss något oerhört, varje dag och varje stund. Det är nu ett stort hål i hjärtat och hon dyker upp här och där. Vid speciella platsen vid trappan ser jag henne, var gång jag vänder mig om vid spisen för att gå till kylen och hämta något finns hon där. En skugga, ett ögonblick och så är hon borta. Jag tycker mig se henne i favoritposén i soffan, på rygg med magen i vädret. Men soffhörnan är tom. Inga glada pigga svarta ekorrögon möter mig på morgonen med ett lyckligt gurglande ”Orrr”. Ingen Gruffa mer…
Kvar finns bara minnet av en alldeles speciellt underbar stor liten person som gav så mycket, krävde så lite och som gjorde vårt liv helt.
Kvar finns även hennes underbara döttrar, stora små personligheter på sina egna vis, som för hennes gener vidare till nästa generation. Gruffa kommer alltid att finnas hos oss, levande genom sitt arv och genom våra minnen. Minnen av en alldeles speciell, alldeles vanlig skotte som vi älskade så.
Kim, Eva och flocken